måndagen den 21:e april 2014

Inför Tjejmarathon - utan skam i kroppen, om övergrepp

Med anledning av att jag ska springa Tjejmarathon 8 juni (http://tjejmarathon.wordpress.com/), ett välgörenhetslopp som samlar in pengar till Denis Mukwege, Panzisjukhuset och arbetet där och kring det (ett redigerat inlägg av nåt jag skrivit tidigare, som jag av misstag tyvärr lyckades radera): det är så förfärligt, vi orkar nästan inte veta, tror kanhända knappt nåt kan göras – men nåt går, vi kan bidra till en stödjande miljö som möjliggör läkning.
Och, det är inte ”vi och dom”, även om jag inte menar att jag på nåt vis erfarit det djup av lidande som en del kvinnor och barn i Kongo drabbats av (som är helt bortom vår fattningsförmåga). Det jag upplevt har ändå öppnat mig och jag varken kan eller vill vända mig bort från dessa människor.

Utan skam i kroppen, om övergrepp

Konsekvenserna av sexuella övergrepp kan inte överskattas.
Betyder inte att alla övergrepp är lika förödande.
Möjligheterna till helande ska heller inte underskattas.
Bäst utgångsläge är en stödjande miljö. Lugn, ro och nån som finns, tar sig an. Men också utan den goda omgivningen går det att läkas. Vägen är bara längre och svårare.

Att berätta om övergrepp är en balansgång mellan att vittna om och för sig, samtidigt skydda de barn eller vuxna som en gång var skyddslösa.
Detaljer hör hemma i terapirummet eller i den närmsta kretsen, men den övergripande historien finns det ingen anledning ”skona” världen från. Även om många tycker det är obekvämt att få veta att någon, särskilt närstående, utsatts.

Tror inte övergrepp händer för att jag, som utsatts, ”ska lära mig nåt”, snarare för att nåt ska läkas, nåt som förs vidare i generationer. Jag tror att övergrepp inte främst är personliga, även om de drabbar personligt, de är mer än personliga, de rör hela mänskligheten. I den meningen finns mycket här – för alla - att lära, om kärlek, helande, compassion mm.

Varje människa har ett innersta som inte ens grova övergrepp eller våldtäkter når in till. Jag har alltid känt det okränkta innersta, men inte förrän nyligen insett: det skyddar sig självt.
Men det finns mycket i en människa övergreppen når in till. Kroppen, inte bara underliv, också muskler som lagrar minnen. Hjärnan, nervbanor och kopplingar. Känslor, maktlöshet.

Obegriplighet.
 
Att andas. Att försöka andas så lite som möjligt. Göra sig omärkbar, o-känn-ande. Skräcken. Skräcken låter sig inte beskrivas.
Undrar ännu hur ett litet barn påverkas, ett barn som inte har ett färdigt språk för det vardagliga, än mindre för övergrepp. Erfarenheter går rakt in, säger experter.

Aldrig mer blir jag så stark som när jag var barn. Jag tror den styrkan var mer än ”min”. Vare sig barn, vuxna, dör eller inte av övergrepp, hur vi än skadas, för skadas gör vi, finns här en gåtfullhet. Så länge sexuella övergrepp pågår måste vi skria, protestera, reagera. Samtidigt kan jag, som personligen utsatts (inte av nån i närmsta familjen), se livets mysterium också i det här.

Och så, som vuxen utsattes jag för övergrepp av en pastor i själavård/terapi. Shit, vilken grej. Då lärde jag mig faktiskt nåt. Bl a hur chocken satt sig i kroppen, en trigger-grej och back to Obegripligheten.
Nu, massor av terapiår mm senare. Lång väg. Nu utan skam i kroppen. Mycken läkning (genom närvaro) har skett och mycket av konsekvenserna får jag leva med – de av praktisk tillvaro-art.

För övrigt tycker jag att också förövare kunde ’bryta tystnaden’, de få som inser vad de gjort, men frågan är om nån av dem verkligen kommit till insikt.

”While trauma can be hell on earth, trauma resolved is a gift of the gods”
(Peter A Levine ur ‘Waking the tiger healing trauma’).

Om nån vill sponsra mig när jag springer: http://mariasollerman.blogspot.se/2014/01/jag-ar-inte-bara-lopare-jag-ar-ocksa-en.html



 

tisdagen den 15:e april 2014

100 milesdebut eller Hur skoj som helst

Reflektioner efter TEC, Täby extreme challenge, 100 miles (161 km). 16 varv på en ca 10 kms-bana. Start lördag kl 10, målgång för mig efter 21 tim 54 min 44 sek.

När är livet som vackrast?
I alla fall är det väldigt vackert när man springer.
Jag var djupt lycklig de där timmarna på banan.
Så djupt lycklig.

Det längsta jag sprungit tidigare var 100 km. En mentalt greppbar sträcka. Men fatta 100 miles. Anmälde mig till TEC i höstas, just for fun. Tänkte: kanske byter till 50 miles. Och förresten, april, menar TEC är känt för att vara ett oväderslopp, inte min grej. Ändå, vore kul testa. Öppna tankar kring det hela alltså.
Så fick jag lite fotstrul under vintern och fick skippa långpass. Min kiropraktor lyckades justera foten och den var helt ok när jag sprang Borlänge 6-timmars två veckor innan TEC. Där fick jag in ett lite drygt 6 mils pass. Mentalt värdefullt. Inställd på TEC efter det. Så blev jag förkylningshängig. Inte ok i kroppen förrän ett par dagar innan TEC. Inte optimal uppladdning, å andra sidan: just när det inte blir som man vill kan vara bra läge. Dvs då finns bara ett ”vapen” kvar: slappna av.

Avslappnad eller inte, jag är oftast virrig innan ett lopp, så det var hur värdefullt som helst att få skjuts ut till Ensta krog och slippa åka kommunalt – tack Margareta Hansson! Ute i god tid och det är det bästa jag vet, att få hinna med att plocka och joxa med kläder och skor.

Wow, jag är här. Det är nu. Jag ska springa mitt första 100 miles. Eller försöka. Jag är inställd på att bryta om kroppen säger ifrån (fast jag vet, för mig krävs stor disciplin att bryta, också om det är nödvändigt).
Första sex varven/milen är sega, benen tunga, kroppen inte riktigt med. Goda med det är att jag lyckas hålla nere farten. Och så är det trevligt pratläge med andra löpare (tack Ellen Westfelt för några fina kilometrar eller var det mil? M fl. Så där rinner tiden på: jag håller inte isär kilometrar och mil eller minutrar och timmar). Och jag låter den där osäkra känslan finnas och pinnar på. Jag är ju med. Jag är här. Jag är lycklig. Också i det osäkra.

Så lossnar det plötsligt på sjunde varvet och gud vilken njutning. Det kvällas, vädret är ännu fint och som Kristina Lugn skriver: ”Jag är en fri människa. / Det har jag alltid vetat / och aldrig förstått.” – men jag känner i allt jag är, att nu, just nu (om än inte sen) är jag i det där fria.
Vem är jag? Jag är inne i mig, jag är hos mig och samtidigt är ”jag” så…inte-jag. Peak moments när orden inte alls kan uttrycka upplevelsen.
Banans skogskilometrar är magiska – fast jag är hopplöst dålig skogslöpare, snubblar och snavar och framåt natten går jag de sträckorna. Hinner smeka och prata med träden och so worth it att få dela den här 100 milesdebuten med dem.
Blixtrar till emellanåt, jag-är-här-insikten, blir gråtfärdig och överväldigad av tacksamhet. Det är så inte självklart. Att jag är med.

Får några lätta mil. Det mörknar, pannlampa på, det börjar regna. Blir erbjuden pacer, nån som springer med en bit, och inser att det är ju bästa peppen (tack Jan-Erik Ramström) mitt i natten. Fattar på allvar att jag kommer greja det här, inte bara greja, utan t o m under 24 timmar. Menar, för mig helt amazing.
Regnet upphör, gryningen och ljuset kommer, jag är inne på sista varvet och kan trycka på.

Har under hela loppets gång inte haft en aning om hur jag ligger till placeringsmässigt och faktiskt: couldn’t care less. (Även om det är skoj att jag kom på en hedrande sjätteplats av arton startande  - inte precis gammal i ultrasammanhang, men nu äldsta deltagande dam.) Kan inte springa sneglandes på andras fart.
Spurtar i mål. Gråter. Får mitt spänne. Allt det här är verkligt.

Jo, lite tufft var det. Men inte alls så som jag befarat det kunde bli. Det var inte plågsamt fast inte precis smärtfritt, hamnade aldrig i nån riktig kris, mentalt var det inte alls Den Stora Utmaningen. Eller? Nä, ärligt talat var det tveklöst lättare (inte lätt) än jag kunnat ana.
Och nu, ett par dagar efteråt: stel och svullna fötter (men inte minsta blåsa).

Jaha ja, loppet gick lite fortare än jag räknat med och nu kan jag inte säga att jag sprungit i 24 timmar. Blir till å pröva ett 24-timmarslopp.

Bless the Road. Och ”run free” (Caballo Blanco).

(fotograf: Johan Stegfors)



 

 

 

 

 

 

 

onsdagen den 2:e april 2014

Att vi är så olika


En liten påminnelsepush om att vi människor är olika. På alla möjliga sätt. För vi blir så överösta med Bästa råden, this is It, om hur äta, träna, förhindra hudens åldrande, tänka för att tänka glatt och bli av med dyster-tankar.  Det är ingen ände på tipsen för det ultimata friska livet. Ändå är varje kropp unik, varje sinne unikt och varje människa kommer i originalupplaga. Jag tror vi behöver personliga tränare och vägledare (som vägleder personligt, finns ”personliga” som är väldigt allmänna, kör samma mönster för alla), tills vi något så när, lär känna oss själva, lär oss tänka egna tankar och vågar köra vårt eget race. Tillit till sig själv behövs förstås, för att vara sin egen ’guru’. (Det här innebär självklart inte att vi inte kan lära av varandra och visst ska vi fortsätta ge varandra goda råd. Det som passar mig kanske inte passar dig, men pass opp, lite lurigt är det, det kan passa – bara det att det är du själv som avgör.)

Att vi är så olika
att vi är så oerhört olika
att vi verkligen är så olika
vi människor
behöver vi ibland
bli påminda
rentav Upplysta om

de där facebook-delade
visdomsorden som går rakt in
i ens livsläge
är typ nonsens
i en annans
blogginlägget
som får nån att himla
med ögonen
får en annan
att rynka pannan

en del lever sina liv
med fokus på Målet
och säga vad man vill
om det
andra
lever
för Vägen
själv
menar jag
att mål och väg
är ett och detsamma

min kosthållning
kan vara rena
katastrofen
för din kropp
och ditt sätt
att ladda
för en bra dag
kan vara milt
nedtaggande
för bästa vännen.

Så att: var och en sin egen guru.



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

torsdagen den 27:e mars 2014

I väntan på det perfekta loppet (eller livet)

Får vi nöja oss med de andra (eller det inte "perfekta" livet):
när träningen inte går helt som vi planerat eller hoppats, när vi får nån känning nånstans i kroppen och – ve och fasa – tvingar oss att vila, när nåt inträffar i tillvaron som rubbar våra cirklar och möblerar om i tiden.
När det mesta faktiskt fungerar som det ska och det är tävlingsdax och: meh! skitväder!

Om bara ”om” hade varit. Om vi bara varit friska, skadefria, allt flutit på, om vi bara varit lite envisare, starkare, inte hade just de här egenskaperna i personligheten att ”fightas” med. Om det bara inte blåst så djefligt just den här dan när det är tävling. Det vimlar av möjliga ”om”. Som ligger till hinder för det perfekta loppet (livet).

Vi lever –tränar och tävlar – med de förutsättningar vi har. Och de är väldigt olika (bara å lämna tanken på ”rättvisa” i enkel mening här). Under de omständigheter som råder. That’s life. Det där ”om:t” finns egentligen inte. Livet ÄR dessa ”om”.

Finns förstås peak moments i tillvaron, allt känns bra, intet fattas oss. En och annan får springa det perfekta loppet: träningen har gått som önskat, vädret är som det ska (eller inomhus i lagom tempererad luft) och så prickar man in en tävling just när man har en bra dag.
Andra får aldrig till det riktigt så.
Vi skapas till de vi är hela tiden.
Våra liv gestaltar sig hela tiden.
I peak moments, men också när obekvämligheter möter eller när allt rentav rasar samman.

Läge för uppmärksamhet här: det som kan verka som ett hinder, som ett ”misslyckande”, kan visa sig vara en dyrbar erfarenhet. Och lite tvärtom.
Allt är verkligen en möjlighet för mental träning.
Och! Väl alltid läge för inre avslappning, typ: analysera läget, lämna all värdering, inse: aha, ok, det är som det är. Go from there liksom.

Vi är här, tänker jag, för att skapa ett livsverk, ett konstverk, med våra liv. Alla våra dagar och stunder ingår i det. Och var och en av oss är oändligt större/mer än löpningen. Den är bara ett sätt och en hjälp att leva.

Vi kan bli ”mästare” utan att vinna en endaste tävling, för ”mästare” finns på alla nivåer. Det är de som förmår springa/träna/tävla/leva just med – inte mot – sina förutsättningar och omständigheter.
De som inte låter sig distraheras av motigheter, för de ingår i löpningen precis som i livet i övrigt. De som kan slappna av – och jo, man kan vara ytterst seriös och fokuserad och samtidigt inse: det är ingen big deal (här pratar vi livs- snarare än löparmästare förstås).

Dvs de som kan det som livet väldigt sammantaget handlar om:
både andas in och andas ut.

(foto: Jivan Wells)


 

söndagen den 23:e mars 2014

Enmilvartredjetimme

Hade inte tänkt vara med på Pace on earths facebook-event Enmilvartredjetimme, eftersom jag hade hund och andra småkryp att ta hand om. Ger man sig in i lite mer krävande grejer är det skönt inte ha för mycket annat jox att ta hand.

Men Pace on eartharen Ellen Westfelt tyckte man också kan delta på lite egna villkor. Passade mig (oftast annars också) perfekt. Enmilvartredjetimme innebär att man springer en mil åtta gånger på ett dygn, med början kl 00.00 på natten, sista intervallen 21.00.

Skippade nattpassen och hakade på kl 6. Sen ut med en morgontrött Safran. Kombinerade kl 9 och 12-passen med att springa med ett gäng som körde Stockholm marathon-banan, för mig bara ett varv – sen hem och lufta Safran. Hann inte så mycket mer än in, så var det dags för kl 15-intervallen. Stillsamt tempo (gissningsvis ca 6.30 min/km) och så – rasta Safran. Sprang en sväng med honom, hem för att äta och sen promenad med honom. Plötslig var klockan halv sex och nästan dags för kl 18-passet. Behagligt att komma hem från det – och inte behöva gå ut med hund. Bara mata ödla och checka ormar.

Fast jag är mer morgon- än kvällsmänniska kände jag mig pigg och iddes inte vänta till kl 21, utan stack ut lite tidigare.
Pannlamperustad för att pröva på skogen.
Har inte känt mig helt bekväm med att ge mig ut själv i begynnande natt och mörker. Ingen ovanlig känsla särskilt bland kvinnor, men jag har inte riktig fattat hur stort inre motstånd jag haft, förrän nu. Inte så att jag tvekade, men det gick upp för mig: det känns väldigt obekvämt. Råkade ut för värsta överfallet för några år sen (strypgrepp, mordhot, sånt, klarade mig fysiskt oskadd) och kanske det spökat i sinnet, fast jag tyckt mig ”kommit över/igenom” händelsen. För märkligt nog går jag ofta ut på promenad på kvällarna och det är ok.

Verkar som rädslor kan flytta på sig inom oss. Vi blir rädda i situationer som inte behöver helt ha med den ursprungliga rädsle-skapande situationen att göra. Eller rädslan ligger dold i oss, vi känner oss inte rädda, men den gör sig märkbar som ett motstånd.
Hur som, jag sprang och jag sprang i skogen och det kändes bra. Inte så att all rädsla var borta (inte eftersträvansvärt heller), men det var så där som när rädslan finns där, no big deal, jag gör mitt ändå. Jag kände lycka där i mörkret.
Det var mitt sjätte mil-pass för dan och det klart lättaste, snabbaste och skönaste (inget våldsamt tempo, men ca 5.30 min/km är ju inte släptåg för mig).

Sammantaget var det en underbar dag. Den flöt på utan svackor, faktiskt förvånansvärt lätt allting. Också det att behöva gå ut med hund så fort jag kom in från löp-pass.
Hade en sån där naturlig fokusering. En självklar, enkel, utan tvekan-fokusering.
Jag var så där lättsamt, avslappnat fokuserad.
Vilket är nåt helt annat än en beslutsam eller en där man kämpar, ”jag ska”-fokusering.
Jag halkade in på utmaningen, bara hamnade i fokusering, utan ambition. Kanske det flödet som – den här gången – gjorde det hela så easy-going för mig.
Vet inte om den sortens fokusering passar/finns för alla. Jag lever bäst i den: den avslappnade fokuseringen som inte är särskilt målinriktad, som är nu-baserad, men i ett vidgat nu (dvs när man har insikt om mer än det exakta nuet, lite framförhållning och tillbakablick får plats i nuet).

Betydligt tuffare för de som körde hela utmaningen, men det är ju inte helt peanuts att göra ca sex mil på sex intervaller, och promenera och jogga med hund två och en halv timme på det, heller. Bra träning på flera nivåer och ett roligt sätt att tillbringa dan på.

Inte enda perspektivet, men tänkvärt:
"If you try to overcome [discomfort or pain] with even more force or willpower, your brain will try even harder to protect you from yourself. Doing this sets up a downward spiral of limiting movement and possibly even pain and injury."
John Cedric Tarr
 
Dan började med visst motstånd, sen flöt allt på
 

 

 

 

torsdagen den 20:e mars 2014

Trosbekännelse, en av flera möjliga

För att det är klargörande att printa ner sina basic hållningar (skrivit en tidigare, det här är en redigerad variant):

Vi tror på livet efter detta
vi tror på livet före detta
vi tror på livet bortom detta
vi tror på livet inuti och utanpå
på livet som rör sig
vi tror på livet i djupet
i höjden och i de vidsträckta vingarna.

Vi tror på livet som finns i hjärtat
att livet är hjärtat, att hjärtat är livet
vi tror på livet som finns i kroppen
att livet är kroppen, att kroppen är livet
vi tror på livet som finns i känslorna
i tillstånden och i tankarna.

Vi tror på livet som finns i mig
livet som är jag, att jag är livet
vi tror på livet som finns i dig
livet som är du, att du är livet.
vi tror på Gud, gudar, Krishnor
Buddhor, Kristusar, änglar, väsen
you name them.

Vi tror på livets oerhörda innebörd
och lätthet.

Vi tror på det som varit, är och ska komma
vi tror på den här stunden, just detta nu
som det ögonblick när allt försiggår:
födelse och död, ljus och mörker, glädje och sorg
tacksamhet, förfäran, tillit och ren skräck
allt vad människor kan uppleva.

Vi tror på ordens betydelse
vi tror på att uttrycka oss
var människa på sitt sätt
vi tror på det magiska
som livet uppenbarar
när varje människas
gestaltning syns
hörs och tas emot.


 

tisdagen den 11:e februari 2014

Hur viktigt kan det vara, utseendet?

Det finns stunder när jag ser min skönhet i dess blomning. I dess mognad - betyder inte att jag ser att jag är klassiskt vacker, estetiskt fulländad, enligt vår kulturs normer, för det är jag inte -
sen går jag förbi nåt speglande och oj, är det så jag ser ut?! Det är som om jag glömmer mitt utseende mellan gångerna jag ser mig, så när jag ser, jösses: här lyser skönheten med sin frånvaro. Är det jag? Är det mitt ansikte? Det där konstiga jag ser?
”Du har ett personligt utseende”, säger min dotter. Ligger nåt i det.

Inser i alla fall att jag känner mig vackrare än jag till det yttre är.

Kan man då nöja sig med att se ut som man gör?

Enligt The New York Times spenderade världen 330 miljarder dollar, nästan 2,5 biljoner kronor år 2008 (knappast mindre år 2014) på skönhetsprodukter och dofter läser jag i en Svd-artikel jag sparat. Jan Söderqvist recenserar Deborah Rhodes bok ”The Beauty bias” (”Skönheten ligger inte i betraktarens öga”, ”Under Strecket” 26 jan 2011).
Det finns ingen porträttbild på författaren på bokomslaget, skriver Söderqvist, kanske beroende på hennes utseende, för Rhodes är en kvinna som fått höra att hennes utseende är ”otillfredsställande”. T ex när hon blev ordförande för en kommission för främjandet av kvinnors möjlighet till karriär inom juridik, uppmanade The American Bar Associations mediekonsulter henne att anlita professionella make up- och hårstylister samt en personlig shoppare – man var mån om organisationens framtoning.

Hur ser hon då ut?
”menar: hur illa kan det vara?...Hon ser naturell ut. Hel och ren. Hon ser ut som en kvinna som tycker att hennes utseende är av underordnat intresse och nöjer sig med tvål och vatten och möjligen några drag med hårborsten på morgonen. Hon låter alla sina gråa strån förbli naturligt grå.”

Nå, får man göra/vara så? Som kvinna. Har man råd?

”Utseendet är…något mycket viktigt i folks vardag. Attraktiva människor kan kvittera ut en så kallad skönhetspremie på de flesta av livets områden. De får mer uppmärksamhet av föräldrar och lärare; de får bättre jobb, högre lön och snabbare befordran; de får mer beundran av omgivningen, fler vänner och mildare straff i domstolar; de hittar sexpartners enklare, får lättare hjälp av främlingar och så vidare. Och all denna positiva särbehandling ger attraktiva människor ett bättre självförtroende, vilket i sig är en efterfrågad egenskap, inte minst på arbetsmarknaden.”

Ändå, alla är inte fixerade vid det yttre. Alla fäster inte dödligt stor vikt vid hur de själva eller andra ser ut - även om klassisk skönhet alltid är en bonus och det är lättare acceptera andras fysionomi - en och annan har aldrig brytt sig, andra har mognat förbi.
Och detta trots att de flesta, särskilt, kvinnor växer upp med inpräntningen att utseendet är en viktig del av personlighet och identitet (del är det, men hur viktig och vad innebär det?).
Varför denna betoning på utseendet hos små flickor, varför ens lyfta fram det före så mycket annat i ett barns personlighet och varande?

Att se, att vänta i seendet, att se en annan – eller oss själva – tills öppnandet sker: jag ser och berörs.
Det är inte att se ”bortom” det yttre, utseendet försvinner inte, det är att liksom se i.
Hisnar varje gång det händer att jag så, i seende, berörs.


(foto Pål S Gunnaes, tror inte
med egen kamera;
min redigering)